Det senaste året har varit så hektiskt, först nu börjar jag känna mig "normal" igen. Det sägs att första året som tvillings förälder går förbi i dvala och det stämmer till en del.
Jag hade en jätte jobbig graviditet som var högrisk pga identiska tvillingar med gemensam moderkaka. En av riskerna uppfylldes och tvillingarna hade TTTS. På kvinnokliniken sa de att antingen åker du till Hamburg på laseroperation eller så dör de.
Efter en lyckad operation blev jag nästan sängbunden, inga onödiga steg och bara vila vila, detta var fr.o.m mitten av Juli. Då kom min syster till hjälp och var med Ronja och Wilhelm under dagarna ända fram till slut hösten. Pappa jobbade hårt på dagarna och skötte barnen på kvällarna.
10 veckor före beräknad födsel så gick vattnet. Då flyttade jag till kvinnoklinikken. Med hjälp av steroider till lungorna, antibiotika och blodtunnings mediciner fick vi en extra 3 veckor. Under sjukhustiden så fick man inte göra något annat än gå på wc, duscha och äta. Annars skulle jag ligga i sängen. Under de jobbiga veckorna såg man inte Ronja och Wilhelm mycket och det var tungt för alla.
1.10 mitt i natten när jag gick till toaletten så blödde jag ner hela golvet och det blev akut väckning till läkaren. Jag kuskades med rullstol till ultraljud och läkaren sa att nu kan vi inte stoppa mera. Jag Ringde hem att nu är det brottom. Som tur var vi förberedda. Jag hade på kvällen kännt att det kanske händer på natten, så pappa hade fört Ronja och Wilhelm till farmor och farfar över natten. Pappa hoppa rakt från sängen till bilen. Under tiden hade jag kuskats med bår till förlossningssalen. Efter att ha blött ner det rummet sa läkaren att nu har moderkakan börjat lossna och det är bråttom. Medan jag flyttas från förlossningssalen till operationssalen ringer jag pappa som var som tur på motorvägen och snart framme. Han hann fram i sista sekunden och fick vara på plats när flickorna opererades ut. Felicia föddes först 3:46 2030 g och 42 cm och en minut senare Victoria 1970 g 42 cm.
Under flickornas första två veckor bodde de på tre olika sjukhus och jag sprang dit hela tiden och pumpade mjölk. Som tur ökade min mjölkproduktion snabbt så flickorna behövde inte få någon annans donerade mjölk. Till sist hade jag så mycket mjölk att de räckte att jag pumpade till egna flickor en gång i dagen och de räckte för ett dygn så då bestämde jag mig för att börja donera igen. Över 90 kg fick jag donerat med flickorna.
Som prematur tvillings mamma så var det nya grejer igen. Mjölk via slang och flaska i början och en del maskiner och mediciner. Nu efteråt när man tänker efter hur mycket jobb det var första tiden och sömnbrist så är det inte konstigt att man känner sig flummig den första tiden.
Nu är flickorna 9 månader och vi njuter av semestern 😊
Ronja har fyllt 6 och skall börja förskolan på hösten och Wilhelm fyller 4 i Augusti 😊
Livet är hektiskt men vi njuter ändå.
